Den största förändringen i och med årets val är att riksdagen får ytterligare ett folkhemsromantiskt parti med kollektivistiska och isolationistiska undertoner. Detta har upprört, förfasat och förvånat stora grupper opinionsbildare. Jag kan inte heller påstå att jag ser något positivt med denna riksdagsdebut, men det är precis samma opinionsbildare som nu ojar sig som har krattat manegen för de nationalistiska socialisterna.
För det första har all mediabevakning inför valet blåst upp frågan om en eventuell vågmästarroll och blockens taktik och samarbetsvilja vid oklar majoritet. Därmed har man helt gratis tillmätt SD en betydelse de saknat och på så sätt stärkt och övertygat deras potentiella sympatisörer. Spekulationerna och kraven om besked i "samarbetsfrågan" har blivit en självuppfyllande profetia.
Den andra och mycket allvarligare förklaringen ligger i den mycket goda svenska jordmånen för just kollektivism.
Man kan inte under ett sekel marinera ett helt folk i nationell självgodhet och kollektivistiska problemformuleringar utan att tro att det kommer leda till just nationell självgodhet och kollektivistiska värderingar...
Gruppidentifikationspolitiken är idag tyvärr vitalare än någonsin. Vi får från alla håll lära oss att väljarna måste representeras i enlighet med kön, ålder, geografi, etnicitet, sexuell läggning, inkomstläge, hälsotillstånd osv. Att välja representanter baserat på ideologi och åsikter i sakfrågor blir sekundärt i denna glorifiering av könskamp, klasskamp, stad vs landsbyggdskamp osv. osv. Vem kan förvånas över att även dimensionen raskamp nu förs in som ytterligare en fraktion i den kollektivistiska sörja som är svensk politik?
